8.21.2016

THE END & THE BEGINNING








vi finner oss tillbaka i sassi di matera, 
grottstaden gömd i klacken av den italienska stöveln.
här landade vi, yra av kärlek, för två år sedan,
nyfunna för varandra och i trevande möte med ny familj.
han mötte min för allra första gången. fast som om evigt.
stod vi tätt, m & jag, i en av de små kaffebarerna,
medan baristan radade upp ångande espresso;
sammetslent svart i vita små koppar.
vi blandade vårt eget iskaffe med nyförälskade händer. 
Ni vet sådär då det fortfarande saktar in allt, 
när som än hud möter hud.

vi finner oss tillbaka ännu djupare.
vi är inte längre bara lätta, resande på ytan,
utan har bosatt oss inne bland själva grottorna;
grävda direkt ur den honungsfärgade kalkstenen.
vi finner oss ännu djupare in i oss. vi bor i en nyskapad,
- & fortfarande lite trevande annan ny familj. vår egen.







några av rummets alla stearinljus brinner nätterna igenom.
det kan till och med ett pappahjärta med brand-mardrömmar klara här.
mot stengolven.
de leder inte bara sömniga händers famlande väg,
de lånar också ännu en dimension magi till nattliga vaken-rundor.
sedd i deras dova, varma flackande, tillsammans med stänk av månljus,
likt en alldeles egen stjärnhimmel; perforerad i små sprickor i trädörren,
- är droppar av mjölk, sakta trillande ur mungipan på vår son.
och tiden kunde lika mycket ha stått stilla i hundratals år,
- som att den står stilla. just då.


vi vaknar om morgnarna, intrasslade i varandra.
cassius lilla sexmånaders kropp lyckas ta upp en förvånansvärt
påtaglig del av den väldigt stora sängen, där han ligger
på tvären, med en mjuk fot bestämt mot papa's hals
och sitt fjuniga hår i oreda; pressat varmt mot min kind.
runt oss en mur av kompakta vita dunkuddar.
kanske sover ett mammahjärta aldrig.
det är långt ner till stengolvet.








 vi vaknar om morgnarna, i vår grotta, nummer 15.
det doftar redan solvarm sten och rosmarin redo att plockas.
vi tar oss ner till frukosten, som hålls i den del av sextantio
som är en grottkyrka från 13oo talet. 
här måste ögonen få vänja sig en stund i dunklet.
här stannar också själen till, vänjer sig vid vad som är
något mer än stillhet.

för trots att dessa valv ju samlar alla hotellets gäster,
- språk och rörelser från hela världen,
så är det något som får alla att sakta ner stegen,
sänka rösten, höja blicken och säga god morgon utan ljud.









här söker jag också skugga och kanske den där stillheten,
när frukosten är över. jag lägger cassius på en av de
långa kuddarna i linne och han somnar gott i svalkan.
min svalka är sedan ett glas kall prosecco och den klassiska musik
som verkar andas ständigt här. den och dofterna som
dröjer sig kvar ur köket, fördolt i grottans hjärta.
nybakat bröd, askig sten, solvarma tomater,
hemmagjord fikonmarmelad, färskt kaffe och citrus-skal
slängda på elden. 

{minifilm finns här, även om den inte gör rättvisa.}








här får jag fatt i några av alla tankar som tycks ha lösgjort sig från mig.
som kring det här. det som jag brukade göra.
att vara här, att lägga hur många timmar jag än hade lust till.
här. hos Er.
de timmarna finns inte längre. jag tänker ofta att 
nu måste jag nog se det mesta i liksom mikro.
små stunder. små steg. små segrar.

kanske kan det vara en vinst i sig, för mig alltså,
att tvingas bli mer fokuserad. att skala bort och av allt extra.
allt flytande runt. ska jag flyta runt vill jag göra det
på en väldigt stor säng, tätt intill en sexmånaders kropp.
hans rågblonda, guldglänsande hår klistrat fjunigt mot min kind.
runt oss en mur av kompakta vita dunkuddar.
kanske sover ett mammahjärta aldrig.
men mitt vill gärna spilla över.
både dit. och hit.









kanske kan detta vara både ett avslut och en ny början.

kär
och med kärlek,


h



place | sextantio le grotte della civita - hotel diffused
© hannah lemholt photography

//



we find ourselves back in sassi de matera.
the cave town hidden away in the heel of the italian boot.
here we landed, dizzy in love, two years ago,
newly found to each other and in that tentative first meeting
with the new family; where he met mine for the very first time.
new although as if eternal.
then we stood close, m & i, in one of the small coffee bars,
as the barista lined up steaming espresso;
velvety black in the smallest white cups.
we mixed our own iced coffee with hands newly in love.
you know the kind where it’s all still & slowed down,
whenever skin meets.

we find ourselves back even deeper.
we are no longer just lightsome, travellers on the surface,
but have established ourselves inside of those caves;
carved directly out of the honey-colored limestone.
we find ourselves even deeper into us. we live in a newly created,
-& still a little tentative new family. our own.




some of all the candles of the cave are left burning through the night.
even a father's heart with fire-nightmares can cope with that here,
against all the stone floors.
and they lead not only the way of sleepy hands fumbling,
they also lend another dimension of magic to the night watch.
seen in their dull, warm flickering light, paired with splashes of moonlight,
like an in-house starry sky; perforated in tiny cracks of the wooden door,
- are drops of milk falling slowly from the corner of the mouth of our son.
and time could have stood still for hundreds of years,
just as much as it is at a standstill. right now.

we wake up in the morning, entangled in one another.
cassius's six month small body, manages to occupy a surprisingly
substantial part of the very large bed, where he lies sideways,
with a soft foot firmly on his papa's neck and
downy hair in disarray; pressed warm against my cheek.
around us a wall of dense white feathered pillows.
maybe a mother's heart never sleeps.
it's a long way down to the stone floor.




we wake up in the morning, in our cave, number 15.
the air is already fragrant with sun-warmed stone
& rosemary ready to be picked.
we make our way to the breakfast, which is held in the part of sextantio
that is a cave church from the 14th century.
here, the eyes must be allowed to acclimatise, for a moment in the dusk.
here, the soul also takes respite, gets used to what is
something even beyond tranquility.

for although these vaults collect all the hotel guests,
- language and movements from all around the world,
there’s something that gets everyone to slow their pace,
lower their voice, raise their regard
and say good morning without sound.




this is also where i seek shade and perhaps also that serenity
when breakfast is over.
i lay cassius down on one of the long linen cushions,
and he falls asleep soundly in the balminess.
my balminess is then a glass of cold prosecco and that classical music
that seems to constantly breathe here. and the scents that
linger from the kitchen, undivulged in the cave's heart.
freshly baked bread, ashy stone, sun warmed tomatoes,
homemade fig jam, fresh coffee and citrus skins
thrown on the fire.

{mini movie can be found here. although it can’t even begin to do it justice.}




here i get hold of a few of the thoughts that seem to have
detached from me. like about this. what i used to do before.
to be here. to put as many hours as i wanted to into this.
into here. into you.
those hours don’t exist anymore. i often think to myself
now i'll have to see most things kind of like in micro
small moments. small steps. small successes.

maybe it can be a benefit in itself, to me that is,
being forced to become more focused.
to peel away and off, all that is superfluous.
everything that is to just 'float around'.
if i’m gonna be floating around, i want to do it
on a very large bed, close to a six-month old body.
his golden hair pasted downy against my cheek.
around us a wall of dense white feathered pillows.
maybe a mother's heart never sleeps.
but mine would like to spill over.
both thither. and hither.


maybe this can be both an end 
and a brand new beginning.

in love
and with love,

h





4.18.2016

DETAïLS | The Golden Rule










min farmor lemholt bar leopardmönstrade catsuits tills hon
var strax över 80. vi visste också, innan vi faktiskt kunde se henne,
när farmor var på intåg och utropade
nu kommer FaMo!
hängandes över pannkakstårtan på diverse barndomskalas.
det gick liksom att gissa alldeles säkert bara på ljudet av
metall mot metall, som hennes armband gav ifrån sig.
klæng! klæng! klæng! dansade de längs hennes slanka armar,
ofta radade ända upp till armbågen.

hon bar ringar som gjorde det till en bedrift att lyfta drinkglaset.
fantastiska historier av olika stenar & metaller.
beslöjat är mitt minne av silvriga ormar, sammetslena turkoser
och stora runda former trädda liksom på fel finger,
men ändå på något vis alltid på alldeles rätt plats.

en av de där gångerna när hon så att säga gjorde entré,
innan hon gjort entré, sportade hon en nyklippt stålgrå bob,
som var kort knappt till örat på ena sidan,
- & gradvis längre, ner till axeln, på andra.

hon målade också tavlor och gjorde då & då köttbullar.
med ungefär en hel gul lök i varje visserligen, men ändå.
och alltid i minutiöst målade naglar & fortfarande smyckad
som en gyllene regel, - målarpenslar & staffli eller ej.








de säger att jag är lik henne, för att jag är galen i smycken.
men det märkliga med mig är att jag inte bär dem.
jo, kanske ett i taget. och jo, jag älskar ju att ha bara jeans, 
en enkel t shirt och sedan låta ett smycke sköta snacket.
men är det något jag dras till, vare sig det är i glossiga butiker eller
på dammiga marknader, så är det tveklöst detaljer & accessoarer.
kanske har jag ärvt den från FaMo ändå,
den där fascinationen för det som pryder.
för detaljerna & det där lilla extra. 

av någon {för migoutgrundlig anledning, är också en av den
allra vanligaste, - & ständigt återkommande sökningen
i statistiken här, i denna min lilla värld i världen,
- hannah lemholt accessories
när jag ser det ler jag alltid. och så tänker jag på FaMo.








på nästan alla fotografier av när min pappa var liten,
sitter de tre bröderna & så minstingen, min underbara faster anna,
- i hinkar, i hammockar, i filtar i gräset. och runt dem svävar FaMo.
i tajta klänningar som sitter som en smäck, i hattar
med enorma brätten som skuggar hennes vackra ansikte
och i armband radade just ända upp till armbågen.
klæng!-klæng!-klæng! ljuder det i fantasin.

lite onåbar upplevde vi nog henne allt,
där bakom guld & leopardmönster.
efter helger hos FaMo & FaFa kunde jag broderande
berätta i timmar om alla tokigheter vi hittat på med farfar.
när mamma frågade .. och farmor? svarade jag
FaMo hade en vacker klänning med gula fåglar.









när jag går från rum till rum här hemma nu, 
tänker jag att jag har nog det efter henne ändå.
för de går att finna precis överallt, smyckena & detaljerna.
spridda där de på något vis verkar höra hemma,
som små konstverk och alla med sin alldeles egna historia.

det är smyckena vi drömt upp på gudarnas ö,
när vi fortfarande skapade ting för love warriors.
det är bevingade 'ear cuffs' jag fyndade i en stor butik och
de vackraste ringar jag fann på en minimal balinesisk marknad.
det är arton karats guld & vulkansand, - & vad som sägs
vara enhörningshår, från island. det är en vintage polett
från new york's tunnelbana & det är hårband som
kallas winter flower och är sommarens finaste.
det är bälten och bomull, mjukaste ben och vassaste horn.
det är kristall och rep, fjädrar och guld. 










m's mamma, cleo, denna fantastiska kvinna med lila hår och
eldigt cypriotiskt blod i ådrorna, undrar smått bestört
varför det ligger guld i fönsterkarmen.
where’s your safe, darling?!
frågar hon och provar léende ett armband.
jag skrattar och låter henne behålla ett
överdimensionerat guldhalsband jag fann en gång på bali.

det står liksom hennes namn på det.
eller farmors. och så ler jag och tänker på min farfar.
för det var FaFa som skickade oss barn på jakt bland
fälten av lila ljung, utanför deras hus vid skogen.
den som kom tillbaka med den mest fantasifulla buketten vann.
jag tänker att jag är nog allra mest lik farfar när allt kommer omkring.
för min gyllene regel är mer, som någon sa så fint

i’d rather have flowers in my hair
than diamonds around my neck.










med kärlek,

h





group n°1 | self portrait in moon child kimono & lover necklace from LW |
feather bracelet i've had for years | thunderstruck crystal chestplate is from an
old spell and the gypsy collective collection
group n°2 | golden moon & star necklace is from fira s/s'13 |
model & muse : lina lindholm | hair : belinda stigborn | 
fake golden snake clutch is a gift and vintage ceramic mini bowls are tine k home
group n°3 | self portrait wearing ear cuff wings : old ones from h&m |
lovely sun dial ring in gold & burnt orange + earrings breathing of the orient : found in bali |
trio of brass hold all bowls are from LW 
group n°4 | headband is winter flower by filucca lou
model & muse : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
grey moon 18k gold & horsehair necklace by bjørg from kiss johanna |
white & gold sarcophagus necklace is handmade by erica weiner 
group n°5 | model & muse lina lindholm for fira s/s'16 the desert diaries |
mua & hair : jossi madsen | belts and bracelets in gold & cotton : fira |
golden stag ring is from an old collection by spell | bird skull bone ring is a 
prototype developed in bali for LW | golden fox ring is a gift | 
gold & crystal necklace is from urban outfitters
and rope & crystal bracelet is from lovely the vamoose |
self portrait wearing a feather bun tiara : old collection by free people |
three hundred nights 18k gold & black volcanic sand necklace by bjørg from kiss johanna |
the chunky golden temple bowls i found in bali |
braided cotton & gold belt from fira | thunderstruck 'slave ring' with crystal
is from an old collection by spell 
image n°6 | golden remake of a portrait : my muse lina lindholm for fira s/s'13 |
mua & hair : belinda stigborn

the gold dusted monochrome work will be in my upcoming print shop
© hannah lemholt photography



//



my grandma lemholt wore leopard catsuits until she was past 80.
we also knew, before we could actually see her,
when she was on her way and shouted
FaMo's here !
hanging over the stack of pancakes of childhood parties.
it was a rather sure bet from just the sound of metal
against metal, that her bracelets emitted 
klæng! klæng! klæng! they would dance along her slender arms,
often lined up all the way to the elbow.

she wore rings that made it an achievement to lift the cocktail glass.
amazing affairs out of different stones and metals.
veiled is my memory of silver snakes, velvety turquoises
and large round shapes thread on the wrong fingers,
but somehow always just in the right place.

one of those times when she, so to speak made an entrance before
actually entering the room, she sported a freshly cut steel grey bob,
which was short almost to the ear on one side
and gradually longer, down to the shoulder, on the other.

she also painted big canvases & made meatballs every now and then.
admittedly with just about a whole onion in each one, but still.
and always in meticulously coated nails and nonetheless
bejewelled as a golden rule, - paintbrushes and easel or not.


.


they say i’m like her, because i’m crazy about jewellery.
but the strange thing with me is that i don’t wear it.
well, maybe one at a time. and yes, i do just love to wear
nothing but faded denim with a simple t shirt,
- & then let one piece of jewellery do all the talking.
and if there’s one thing i’m drawn to, be it in glossy stores or
dusty markets, it is undoubtedly details & accessories.
so maybe i have inherited that from FaMo,
that fascination for that which embellishes.
for those details with that little extra.

also, by some {for me} unfathomable reason,
one of the most common - and recurring searches
in the statistics here, in this my little world in the world,
is hannah lemholt accessories.
when i see that i always smile. and think of FaMo.


.


in almost every photograph from when my papa was little,
the three brothers, and baby anna, my lovely aunt, sits 
- in buckets, in hammocks, on blankets in the grass.
and around them flutters my FaMo.
in tight dresses that fit like a silk glove,
in hats with huge brims that shades her beautiful face
and those bracelets, lined all the way to the elbow.
klæng! klæng! klæng! sounds my imagination.

i think we experienced her a little bit inaccessible,
behind the gold and leopard print.
coming back from weekends at Famo & FaFa’s,
i could talk embroidering for hours about all the craziness
we’ve been up to with grandpa. when mama asked
..and grandma? i replied
grandma wore a beautiful dress with yellow birds.


.


when i go from room to room here at home now,
i think to myself that i probably did get that from her..
cause they can be found just about everywhere,
the jewellery, the details, the accessories.
scattered where they somehow seem to belong,
small works of art and each with its own special story.

it is the bijou we dreamed up on the island of gods,
when we still created accessories for love warriors.
it's winged ear cuffs, - a bargain from a big store
and rings i found at the smallest of balinese markets.
there’s eighteen karat gold & volcanic sand, - & what’s said
to be unicorn hair, from iceland. it is a vintage token
from the new york subway and it's headbands
called winter flower that is summer’s finest.
there’s belts and cotton, the softest bone and the sharpest horn.
there’s crystal and rope, feathers and gold.


.


m’s mama, cleo, this amazing woman with purple hair
and fiery cypriot blood in her veins, wonder somewhat dismayed
why there is gold laying on the window sill.

where's your safe, darling ?!

she asks smiling as she tries on a bracelet.
i laugh and let her keep an oversized
gold necklace i found once in bali.

it kind of has her name on it.
and FaMo’s.

and so i smile and think of my grandfather.
for it was FaFa who sent us children on a hunt among
the fields of purple heather, outside their house by the woods.
the one who brought back the most imaginative bouquet would win.
i think to myself i’m probably most like FaFa after all.
for my golden rule is more, as someone said so beautifully

i’d rather have flowers in my hair
than diamonds around my neck.


with love,

h




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...